Peter Barlach är författare och har skrivit feelgood-romanerna Det är jag som är Caroline, Konsten att vara Caroline, Nyckeln till Caroline och senast Carolines pris. Huvudpersonen är en 25-årig kvinna och själv är han… inte det. Hur funkar sånt?

Caroline – mitt alterego, min förebild och tittglugg på världen

Jag kallar min hjältinna – den uppfuckade och guldhjärtade – Caroline för ”mitt alterego, min förebild och min tittglugg på världen”. Jag ska försöka förklara varför.

1. Varför är Caroline mitt sk alter ego?

Jag undrar ibland hur det kommer sig att jag som medelålders man skriver om en hälften så gammal (dubbelt så ung?) kvinna, Caroline. När andra frågar brukar jag svara att jag är en människa som skriver om en annan människa. Men det är ju inte riktigt så enkelt. Min och Carolines främsta beröringspunkt ligger i våran respektive livskatastrof. Min mamma dog i en bilolycka tre veckor innan jag skulle fylla 12 och Carolines handikappade lillebror drunknade på hennes 13-årsdag. Vi bearbetade vår sorg på liknande sätt. Vägrade ta hjälp av proffs. Fejkade att vi mådde bra för att slippa följdfrågor om hur vi egentligen mådde. Både jag och Caroline självmedicinerade i högstadiet med skolk, cig och sprit. I vår livskatastrof är vi för evigt förenade. (I senaste boken Carolines pris berättar Caroline dessutom hur hon under den här perioden upptäckte sexualiteten via porren. Där slutar dock alla jämförelser med mig; hon använde sin sexualitet genom att gå ut och ta för sig och ligga med män, jag runkade bort högstadiet.)

2. Varför är Caroline min förebild?

Caroline är en person jag beundrar mycket. Hon sitter inte i baksätet i sitt liv och muttrar över hur chauffören rattar dåligt. Hon är inte bitter. Hon är en doer i ordets bästa bemärkelse. Även jag har tänkt att jag skulle vilja hjälpa en gammal döende vän över till andra sidan, men vågar inte. Caroline vågar. En gång passerade jag en sovande alkis med mobilen i öppen hand. Jag ville så gärna ta mobilen och stoppa den i hans innerficka så att ingen skulle komma och sno telefonen, men jag gjorde inte det. Jag var rädd att alkisen skulle vakna och bli arg, jag var rädd att någon skulle tro att jag var på väg att ta den, jag var rädd helt enkelt. Jag lät Caroline passera samma alkis när hon dessutom var jagad av både inre demoner, poliser och var under extrem hög stress. Utan att reflektera över några konsekvenser tog hon telefonen ur alkisens hand och la den i hans innerficka. Caroline är modigare, smartare och coolare än jag. Och så går hon aldrig hem och grämer sig över ”varför sa jag inte det där eller där”. För det har hon sagt precis i samma ögonblick hon behövde, onelinerdrottningen.

3. Hur kan Caroline vara min tittglugg på världen?

Jag vill skriva om någon som går sin egen väg på riktigt. En ung kvinna i Sverige som gör det idag sätter mycket mer på spel än en man. Det blir mer spännande och dynamiskt om en  kvinna på riktigt utmanar etablissemangets alla normer om hur man bör och ska leva både i det stora (följa lagboken) och i det lilla (tex vem man ligger med och varför) än om en man gör det. En kvinna har fortfarande andra inre och yttre krav på sig som vi män slipper. Det är viktigt för mig att Caroline inte reflekterar över sig själv via hur män ser på henne. Dessutom än idag behövs det fler starka kvinnliga karaktärer i litteraturen. Och med starka menas inte att de är åklagare eller läkare – utan att de driver handlingen framåt. Mycket kan man säga om Caroline, men det är ingen tvekan om vem som sitter i förarsätet i hennes liv.