Liv, arbete, liv

Publicerat den av Gabrielle

Jag måste bara säga, innan jag går in på nästa fördjupning i gestaltning, att jag är grymt imponerad av alla därute som har ett heltidsjobb, ett hem och kanske till och med barn men som ändå lyckas ta sig tid att skriva och läsa böcker. Och jag vill också säga detta för om någon har känt som jag, så ska hen inte känna sig ensam. Jag sommarjobbar på mitt vanliga ställe och tanken slog mig efter cirka fem veckor: Att arbeta tar tid! Hemmet är stökigt och jag hinner inte skriva. ”No shit, Sherlock”, tänker ni kanske. Ja, jag antar att jag är välkommen till verkligheten. Att det är detta som kallas vardagspusslet.

Men ibland undrar jag om det finns en hemlig kod. Att jag är lite värre än vad som är normalt. Under det första året jag heltidsarbetade som säljare, innan jag började plugga, gick jag ofta till jobbet utan underkläder för att de rena var slut. Jag skämdes över det, men hade fullt upp med att prestera på jobbet – och vad ingen såg led ingen av. Jag tvättade kläder i duschen för att jag glömde boka tider, sprang till och från spårvagnar i stort sett dagligen, tog bussar åt fel håll ibland, eller glömde gå av på min hållplats och fick springa 400-meterslopp i högklackat för att komma i tid. En gång stod jag flåsande och bankande på dörren till det tomma kontoret. Det var en helgdag. Många gånger kunde jag inte somna av rädsla för att försova mig. Jag skötte alltid mitt jobb på bästa möjliga sätt, levde för beröm av chefer och kunder, men på fredagarna, när ytterdörren slog igen bakom mig, var jag förvirrad och nära kollaps. Jag slutade träna, skriva, läsa, kolla på film och umgås med vänner. Till slut grät jag varje morgon när jag åt frukost, som en del av min morgonritual. Jag kollade klockan, torkade tårarna, och rusade till jobbet.

När jag började plugga fick jag åter upp gnistan för livet. Tänk, jag hann sköta skolan och ha ett kreativt liv, samtidigt, tack vare platsoberoendet och den fritt disponibla tiden. Tack vare känslan av att vara på väg mot något högre mål. Jag var helt i extas, känslan var otrolig. Att vara en fri människa! Jag skaffade mig ett extrajobb – till och med det klarade jag av.

Jag längtar till att jobba efter examen, jag vet att det blir roligt, är taggad och säker på att jag kommer att sköta mitt jobb strålande. Jag är ju en duktig flicka. Men ibland blir jag orolig över hur jag ska klara vardagen runt omkring, hur jag ska förbli mig själv på ett privat plan. Jag vill lära mig rutiner, vardagspussel. Jag hoppas att jag kan. Men tänk om jag slutar skriva och kommer i en ny negativ spiral?

Hur gör alla människor för att behålla sig själva och inte bara bli sitt jobb?

17 reaktioner till “Liv, arbete, liv”

  1. Den där balansen som är så svår att hitta… Själv jobbar jag 70% och det får vara gott så. Jag klarar mig och kan spara lite. Men visst är det ett pussel att få ihop det vid heltidsjobb. Finns en möjlighet för dig att inte jobba heltid när det blir så dags? Ha en dag i veckan ledig som får vara skrivtid, och skrivtid utan kompromisser. Att göra klart för omgivningen att ”detta är mitt viktiga jobb som jag vill och behöver prioritera för att må bra”. Svårt, men kanske nödvändigt…

    Gillad av 1 person

    Svara
  2. Pingback: Inte riktigt sommar, inte riktigt höst | Lugn. Det ordnar sig.

  3. När jag pluggar tycker jag som du att det finns mer tid och/eller ork. Fast då vill jag jobba. För rutin och inkomst! Sedan när jag jobbar vill jag plugga. Kanske för att jag jobbar inom socialt arbete som ofta innebär att jag ger mycket av mig själv. Vilket oftast, under de hittills tio yrkesverksamma åren, inneburit att jag varit väldigt trött när jag kommer hem. Att skriva, eller träffa vänner, har ofta varit övermäktigt. Tyvärr. (Vet inte hur det gått om jag dessutom haft barn… Utbrändheten som lurat kanske hade blommat ut?) Nu har jag nytt jobb, närmare hemmet och arbetar 80% med förhoppningen att det ska ge mer ork. Så jag återkommer med svar på om livspusslet går ihop den här gången. 😉

    Gillad av 1 person

    Svara

    1. Exakt! Längtar också ibland till att jobba för inkomst och rutiner, men nu när jag sommarjobbar vill jag bara hem och öppna böckerna istället! Dock är det ett ganska monotont jobb så det kan vara därför… Vad hemskt egentligen, att så många verkar känna sig utmattade från och till :/

      Gillad av 1 person

      Svara

  4. Tack för ett ärligt och viktigt inlägg! Jag känner verkligen igen mig i det mesta du skriver. Jag är också en sådan person som vill dyka ner i saker, hela tiden göra mer och bättre, samtidigt som jag vill göra många olika saker. När jag först läste ditt inlägg tänkte jag: ja! vilka är de där människorna egentligen?! Hur GÖR de?!! Sedan kom jag på att jag, utifrån sett, är en av dem. Jag jobbar heltid (oftast) på ett prestationsinriktat jobb, jag är gift, har barn och hund, jag tränar regelbundet och även om vårt hem inte alltid är perfekt städat så håller vi på något sätt vardagen flytande. Samtidigt läser jag relativt mycket (ungefär en bok i veckan), skriver mer än någonsin förut i livet och bloggar om mitt skrivande.

    Jag vill poängtera att jag inte på något sätt är en förebild. Jag har utbrändhetskraschat två gånger, och kommer nog alltid att få kämpa för att hitta en balans i tillvaron. Just nu undrar jag (precis som alltid så här års) hur i hela friden jag ska hinna med att jobba i full fart igen när hösten drar igång på riktigt. Jag funderar även allvarligt på att gå ner i tid på jobbet för att få mer utrymme till skrivandet, trots att jag inte är utgiven ännu. Men de senaste åren upplever jag ändå att det går bättre än förut, bättre och bättre hela tiden, trots att vi nu även har barn. Ditt inlägg har fått mig att fundera över vad det är jag kan nu (eller åtminstone har börjat lära mig) som jag inte kunde förut, när jag oftast var på väg mot krasch på ett eller annat sätt. Jag har kommit fram till att det framför allt är tre saker jag gör fundamentalt annorlunda nu.

    1. Jag försöker minimera den tid och energi jag lägger på sådant som bara måste bli gjort. Jag försöker skilja på uppgifter där jag vill glänsa, och uppgifter där jag bara vill uppnå någon slags miniminivå. De flesta hushållssysslor hör för mig till den senare kategorin. Alltså har vi försökt styra upp dem så att det ska gå att utföra med så lite tid och tankekraft som möjligt. Vi snackar checklistor för städning, scheman över vem som ska göra vad när, rullande veckomenyer med recept osv. Allt för att slippa ägna kraft åt helt meningslösa diskussioner om vem som egentligen ska diska när och sånt, och slippa lösa saker i panik (vilket faktiskt nästan alltid tar mer tid, och definitivt mer kraft). Nu är ju vi två, men om jag blev ensam skulle jag fortsätta med sådana här scheman för mig själv. Det sparar otroligt mycket energi för mig att slippa tänka ut samma saker (vad ska jag äta till middag idag) om och om igen.

    2. Jag tillåter mig själv att vara en ”periodare”. Det går att göra väldigt mycket, men det går inte att göra allt på en gång. Trots att jag är en person som gillar att hålla på med väldigt många olika saker, så är jag egentligen rätt dålig på att ha många bollar i luften. Jag vill dyka ner i något fullständigt, precis som du beskriver att du gjorde på ditt jobb. Men att dyka ner i samma sak hela tiden blir destruktivt för mig, eftersom det i längden innebär att allt annat försvinner, och att viktiga beståndsdelar av livet faller samman. Nu försöker jag medvetet att växla huvudfokus mellan alla de saker som är viktiga för mig. Även om jag jobbar heltid så är jobbet inte mitt huvudfokus hela tiden. Det är mitt huvudfokus några veckor i taget. Under de veckorna jobbar jag mer, jag tänker på jobbet, jag är smart på jobbet och gör ”ryck” i vad jag presterar där. Jag får idéer, drar igång eller slutför projekt eller har en intensiv undervisningsperiod. Men efter några veckor flyttar jag aktivt mitt huvudfokus till något annat, till exempel skrivandet, eller att lära mig göra blommor i modelleringschoklad, eller vad det nu kan vara. Då gör jag bara precis det jag ska på jobbet, tänker inte så mycket utan tuffar på mest. På rasterna tänker jag inte ett dugg på jobbet, utan på det som är mitt huvudfokus just nu. Ibland är jag inte ett dugg närvarande mentalt. I så fall försöker jag gå hem tidigt, när det funkar. Det sjuka (nej, det magiska) är att sedan jag började hålla på så här får jag MER gjort på jobbet, totalt sett. Både jämfört med när jag försökte ha jobbet som huvudfokus hela tiden och därför blev tröttare och tröttare, och jämfört med när jag försökte skapa en balans hela tiden och jobba på i någon slags jämn takt. Jag blir liksom mycket smartare när jag bara försöker vara smart ibland. Jag säger inte att det här funkar för alla, men för mig var det ett genombrott att börja tänka så här. Det svåraste är att acceptera mina ”mellanperioder” på jobbet, och inte ha dåligt samvete under de veckor när jag bara gör precis det jag måste. Det är fortfarande svårt, men eftersom jag märker att min prestation på jobbet totalt sett går upp (samtidigt som jag mår bättre och får mer gjort på andra fronter) så känns det som att jag inte kan vara helt fel ute.

    3. Jag har börjat vila i förebyggande syfte. Tidigare tillät jag bara mig själv att vila när jag var jättetrött. Förutom att det är farligt är det otroligt ineffektivt. För det mesta går oändligt mycket snabbare och lättare att göra när man är pigg. Så, om jag är för trött för att skriva så skriver jag inte.

    Nuförtiden när jag kämpar med att hitta balans är det framför allt de här förmågorna jag försöker utveckla. Hur kan jag bli ännu bättre på att energieffektivisera det som måste göras? Hur och varför funkar det bäst för mig att skifta fokus och hur kan jag bli bättre på det? Hur kan jag bli ännu bättre på att planera så att det finns utrymme att vila? Hoppas du hittar sätt som funkar för dig. För egentligen är det ju väldigt fint att vara en person som vill och kan mycket. Vi måste bara hitta sätt att leva så att det inte blir till en nackdel.

    /Liv

    Gillad av 2 personer

    Svara

    1. Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Intressanta reflektioner, tror att det där med att göra ”ryck” och sedan ha mer kravlösa perioder på jobbet/skolan kan vara något att testa. Skönt att du hittat ett sätt som funkar för dig 🙂 Ska försöka få igenom checklistor, min sambo tycker jag är stökig, han tror alla är som honom och ser allt som behöver göras spontant och sedan bara gör det direkt… Önskar att jag var sådan 🙂

      Gillad av 1 person

      Svara

  5. Tack för ett bra inlägg! Skulle kalla det för personligt snarare än privat. Så nu är jag också lite personlig. Känner verkligen igen mig, prestationsprinsessa som jag är.
    Jag har gjort karriär (journalist) och skrivit samtidigt, i perioder mer då jobbet tillåtit det och andra perioder mindre då jobbet tagit för mycket kraft. Har inga barn och för mig har det underlättat mitt skrivliv oerhört.
    Men visst har jag också gråtit, av trötthet och krav på mig själv. Jag har jobbat stenhårt, grinat mig igenom middagen och somnat klockan åtta. Sen på’t igen dagen efter.
    Efter tio år i yrket blev jag chef och avtalade bort min övertid. Då spårade allt ur. Jag hade en enorm kapacitet och arbetade massor, fick lägga bort skrivandet och tappade fokus. Helt och fullt.
    Vi måste alla göra vår egen resa, men jag känner så (!) för dig när jag läser om jobbet, prestationen, gråten och jakten på att ”hinna ikapp”. Vissa av oss hinner aldrig ikapp, det är bara sådana som vi är.
    När det gäller det sociala så har jag fått inse att jag är mer introvert än jag hoppats och velat vara. Har släppt alla krav på att nätverka för jobbet och säger oftare nej, har kraftigt begränsat mitt umgänge. Och jag läste någonstans en sak som jag börjat leva efter: Allt som inte hjälper mig i mitt skrivande säger jag nej till… Så engagemang i föreningar är borta, att alltid räcka upp handen och ta på mig grejer är borta. Har slutat bjuda på avancerade middagar, ofta serverar jag på papperstallrikar. Mindre prestation helt enkelt, och ingen är sur för det. Det sorgliga är att det tog mig över 15 år att förstå.
    När det gäller skrivandet så har jag och sambon kommit överens om att jag ska satsa på det när jag är helt på banan igen, rent ekonomiskt klarar vi oss på en lön. Då har vi ju fördelen med att vara 40 och etablerade på arbetsmarknaden också, så ur ditt perspektiv är det ju inget gott råd. Men kanske nåt att sikta mot i framtiden.
    Jätteintressant att följa din resa, tack för att du delar!

    Gillad av 2 personer

    Svara

    1. Tack för att du delar med dig. Jag tar verkligen till mig din historia och det där med ”Allt som inte hjälper mig i mitt skrivande säger jag nej till…” tror jag är ett mycket gott motto. Hörde någon gång en som sa att många som är talangfulla aldrig får skrivit någon bok eftersom de är talangfulla i mycket annat också. Det slog mig när du sa att du inte lagar avancerade middagar längre. Jag vill ju göra ALLT perfekt. Blir ledsen om t.ex. en maträtt inte blir som jag tänkt. Det är ju helt sjukt egentligen. En borde bara fokusera på det som verkligen är viktigast 🙂

      Gillad av 1 person

      Svara

      1. Att vara en duktig flicka tar en framåt, ingen tvekan om saken, men också sidledes och bakåt ibland… Att säga nej är ju svårt! Men som jag funnit det, helt livsnödvändigt.
        Länge skämdes jag om t.ex. glassen jag bjöd på inte var hemgjord. Nu undrar jag vad fasen jag höll på med… Det händer att jag ber vänner ta med köpesmat eller att jag beställer hämtpizza till middagsgästerna, har upptäckt att det är en skön känsla att de vill umgås för att jag är jag, inte för att jag alltid bjuder på jättegod mat 😄
        Det där med talangfulla människor som sprider sig tunna var en intressant iakttagelse, har aldrig tänkt på det. Att vilja vara allt överallt går inte, vad är det vi vill? Jag vill iaf skriva så allt annat får bli sekundärt, men det tog mig 39 år av liv att inse det.

        Gillad av 1 person

        Svara

  6. Jättebra inlägg med djup och eftertanke. Tycker mycket om att läsa sånt som är ”på riktigt”. Så tack för att du delar med dig. Det är svårt att få ihop vardagspusslet. Alltid svårt. Min metod har varit att prioritera. Hårt. Först bestämma vad som är viktigt för mig, viktigast. Det är jobbet, skrivandet, min dotter, mina vänner och träning. Jag har slutat att titta på tv t ex, nästan helt. Älskar film så det väljer jag ibland. Övrig tid handlar om mina prioriteringar. Sedan gör jag även listor på det som jag måste göra och det jag vill göra. Ibland och hyfsat ofta numer, hittar jag balansen, ibland inte. Hoppas du hittar din 😀

    Gillad av 1 person

    Svara

    1. Tack! Hade egentligen tänkt skriva ett helt annat inlägg men gick och grunnade på detta och visst är det ganska privat, men varför inte? Det är trots allt en central del i att komma framåt i det kreativa livet!
      Det låter som den hårda sanningen. Skönt att du (ofta) hittar balansen 🙂

      Gillad av 1 person

      Svara

  7. Bra och tänkvärt inlägg. Nu har jag jobbat och skrivit under flera år så jag tänker egentligen inte så mycket längre på hur jag får det att gå ihop, så att läsa det du skriver fick mig att fundera.
    Nu tror jag att jag har en fördel i att 1. inte ha familj och 2. ha ett jobb som (oftast) inte kräver att jag arbetar även hemifrån. När jag går från jobbet är jag oftast ledig. Jag har avskaffat teven till förmån för skrivandet. Jag är egentligen ingen supersocial person som gillar att träffa folk ute på stan eller gå ut på kvällarna, så det gör det lättare. Jag har inte så många andra fritidsaktiviteter. Man kan inte hinna med allt och personligen tror jag att vill man göra något så tidskrävande som att skriva en bok så är det nog bra att vara inställd på att man kan behöva göra avkall på en del andra saker. Iaf under en tid medan man skriver, eller under vissa faser av arbetet. Det underlättar nog om man inte är supersocial utan trivs med ett visst mått av avskildhet 🙂 Sedan finns det självklart de där som skriver en roman på lunchrasten samtidigt som de arbetar 60h i veckan och har man och tre barn samt ett gäng fritidsintressen och ett aktivt socialt liv, inte att förglömma ett perfekt städat hem… Jag vet ärligt talat inte hur de människorna gör 😀 DE borde skriva en bok om det, så vi andra kan lära oss… 😉

    Gillad av 1 person

    Svara

    1. Intressant, är inte heller supersocial, egentligen. Har väldigt få vänner som jag umgås regelbundet med, men har ju en sambo som tar lite tid 😛 Men ibland kan jag känna en press att jag ”borde” vara mer social. Försöker dock släppa det där och lyckas mer och mer ju äldre jag blir… Skönt att höra att du hittat en balans 🙂 Haha, ja det borde de verkligen, det hade jag velat läsa!

      Gillad av 1 person

      Svara

Lämna en kommentar