Folk talar om tentaångest.

Jag ska tala om vad jag känner. Så fort jag hör ordet ”studie” på nyheterna knyter sig hela magen och jag vill bara sätta mig på ett flygplan och åka långt långt bort. Min uppsats är så dålig att jag är en skam för människosläktet. Vågar inte läsa igenom den av rädsla för vad jag ska tycka, nu när det ändå är för sent att ändra. Har nästan glömt vad den handlade om. Nästa fredag ska den opponeras på och livet kommer att få ett plågsamt och långsamt slut. Har jag tur kan jag få återuppstå med ny identitet efter det. Byta namn, bostad… Det är lockande. Flyktbeteendet tar sig i fler utryck; bortförklaringar, förminskningar. ”Det här var ändå inte riktigt mitt ämne”, ”jag ska minsann skriva en D-uppsats sen som väger upp denna misslyckade C-uppsats”. Katastroftankarna hopar sig. Tänk om jag har tänkt helt fel eller missat något fatalt viktigt i analysmaterialet vilket resulterar i en felaktig slutsats? Jag vågar inte ens se efter och kontrollera.

Nej, jag överdriver inte. Känslor är vad de är. Ibland fyller de en upp till öronen och skvalpar omkring därinne, kluckar så högt att en inte hör något annat. Förlåt att jag vräker ut allt här, men jag måste. Lite ego tänker jag vara på min egen blogg. Skilja på sak och person. På människa och prestation. Jag är rädd att jag aldrig kommer att lära mig det. Det går såklart i vågor och ibland kan jag hantera känslorna, men när det gäller lite större saker är det svårt. Försöker låta dem komma. Så som man ska. Nytt liv snart, nytt liv. Vem bryr sig i slutändan om min futtiga uppsats när folk dör överallt? Där kommer de igen. Säkerhetstankarna som ska skydda mig mot alla faror. Farorna med att misslyckas.

Jag lovar i alla fall att bloggen kommer igång igen nu. Nu när tid finns. Den ska inte bli ytterligare något jag flyr ifrån. Det lovar jag. Något måste en hålla sig i när allt annat gungar.