Nu är det bara finjusteringen kvar. Som jag har skrivit! Det får en faktiskt säga om sig själv. Är kanske inte helt färdig i mitt huvud med den än. Jag kommer att fortsätta förbättra formuleringar, rubriker och göra saker tydligare. Jag var dock tvungen att snabba på med uppsatsen eftersom jag har bokat upp mig på jobb under hela jullovet och inte kommer att ha tid med den då. Opponering i januari, det blir spännande. Tills dess har jag nu således ”bara”jobb, min svenska-kurs  på halvtid och ytterligare en 7,5-poängare i klassisk litteratur på heltid som jag tar igen från tidigare termin då jag flög iväg till Kina lite osmidigt. (Den resan var dock värd alla missade kurser och extraarbete i världen! Alla resor är, när jag tänker närmare på det, värda stor möda.)

Men vem är jag utan alla dessa kurser? Vad händer sedan? Vad ska jag göra när allt är över?

Hade ett möte med min studievägledare härom veckan, vilket var mycket givande. Jag frågade hen om en hel del kring avancerade studier, forskning och yrkesmöjligheter inom textproduktion. Eftersom ingen i min familj varken forskar eller överhuvudtaget arbetar intellektuellt på liknande sätt med kultur, litteratur osv. så har jag alltid känt ett viss främlingskap med, blandat med längtan till och nyfikenhet på de som lyckats att få jobba med det som de brinner för. Kultursfären känns avlägsen och onåbar, samtidigt är den, vid närmare betraktelse, vid synande av texterna i den, bräcklig och öm. Jag börjar förstå att det handlar om att lära sig de premisser på vilka alla verkar inom det fält en vill in på. Jag känner sedan liten till de handfasta vägarna, som ekonomi, teknik och medicin; de representerar redan utstakade stigar och alla kan läsa sig till premisserna för att följa dessa, även om kanske inte alla orkar, kan eller vill välja just dem. Premisserna är dock inte lika tydliga i den bransch som jag vill verka i. Det finns igen konkret, utstakad stig. Men det är ett friare liv. Ett liv där tanken kan få utrymme.

Frågan är alltså inte vad. Den är hur.

Och svaret på den frågan är inte bättre än att jag ska fortsätta utbilda mig så långt det bara går, välja att läsa det jag brinner för och fortsätta skriva. Eftersom världen är full av texter finns det dessutom alltid jobb för någon som kan formulera dem. Hur obetydliga dessa texter än kan verka. För det är alltid en konst att skriva! Jag erinrar mig upptäckten för någon månad sedan att Skatteverket exempelvis har grammatiska fel på sin hemsida (de – dem, hittar inte rätt länk nu) och att jag dagligen läser företagsinformation som kan förbättras avsevärt. Kort sagt: Det löser sig. En ska alltid välja att satsa på det som ligger närmast hjärtat. Vad är livet annars?