Äntligen, kanske jag ska säga. Ja. För även om jag älskar sommaren så är det inget som slår känslan av skolstart. Ni vet, precis de där första dagarna i september när luften blivit sådär lagom sval på morgonen men ändå tillräckligt varm för att en ska kunna ta cykeln utan att frysa. Då är vinden full av dofter och fantasierna är fulla av förhoppning. Kursböckerna är hembeställda och de ligger i en fin stor hög hemma på skrivbordet, redo att öppnas och dissekeras. Alla kurskamrater är kanske inte utvilade efter alla sommarjobb, men däremot uthungrade på intellektuell stimulans och riktigt glada. Ända sedan jag var liten har jag älskat känslan av de där allra första dagarna på höstterminen. Nuförtiden tröttnar jag inte under terminens gång heller, eftersom jag har fått specialisera mig på bara exakt det som intresserar mig. Tänk att få ha det så bra, att vara fri och helt själv kunna välja! Ibland kan euforin triggas igång av att jag bara tänker på hur lyckligt lottad jag är, som får göra något jag älskar på heltid. Vad tycker/tyckte du om skolan?
Nu i höst ska jag läsa min kandidatkurs i Litteraturvetenskap på heltid och en grundkurs i Svenska Språket på halvfart-distans under hela året. Efter det tänkte jag gå vidare med fler roliga kurser i Litteraturvetenskap samt ett par grundkurser i Svenska som andraspråk. Jag funderar även på att bättra på min engelska. Vad ska jag då ha allt detta till?
Jag får ofta frågan ”vad blir man på det då?” när jag säger att jag läser Litteraturvetenskap. Någon dristade sig till och med till att säga ”men hur ska du försörja dig då?”. Jag knep ihop min inre trotsiga rebell. Knycklade ihop mitt ilskna svar och log: ”Det löser jag, jag har inte varit utan jobb sedan jag var sjutton.”
När ställde någon senast den frågan till någon som läste ekonomi? Förlåt, men en ingenjör kan blir arbetslös, en ekonom utbränd, en sjuksköterska utsliten och en läkare deprimerad. Det finns inga garantier i någonting, oavsett hur mycket en vill tro det. Om en dessutom kände till utbildningsvägarna i det svenska systemet skulle en inte heller fråga så. Det finns påbyggnadsutbildningar i alltifrån journalistik till Kompletterande pedagogisk utbildning, med tydliga antagningskrav ute på nätet. Det finns även de beundransvärda människor som går hela vägen och lyckas med konststycket att krångla till sig en forskarplats i sitt favoritämne. Det finns undantag som lika väl kan bli du om du jobbar för det. Det finns så många möjligheter i vårt utbildningssamhälle, men få verkar utnyttja det till max. De går sina tre år på ett program som det är ”lätt att få jobb på” och sedan skickar de jobbansökningar. Jag anser att livet är för kort för att följa ett program, bara för att någon annan säger att det är bra. Vad är det bra för? Är det bara pengar allt handlar om? Nu kanske jag har lätt att säga så för att mitt intresse – att skriva – är extremt billigt, men ändå. Misstolka mig inte nu, självklart är det en beundransvärd insats att klara en utbildning inom vad som helst, men en måste våga bestämma vad som är bra för en själv och göra avvägningen i relation till vad en värderar i livet. Annars tror jag att en kan bli väldigt olycklig.

Jag kanske blir lärare, startar kanske eget, kanske både och. Vem vet! Jag kanske får ge ut böcker, kanske söker jag jobb på förlag, kanske inte. Kanske jobbar jag med något helt annat, men då har jag åtminstone ett rikt inre liv, fullt av kunskap inom mitt specialområde som jag kan utnyttja på min fritid. Just nu har jag den bästa tillvaron jag kan ha, min mage bubblar ibland till av lycka vid åsynen av kurslitteraturen och det är helt min egen förtjänst; jag vågade till slut välja att läsa något som jag brinner ända in i benmärgen för, även om det inte är ”säkert”.