Vi hör och läser ofta om hur en som skriver böcker skall se det som ett jobb; sätta sig vid datorn och skriva x antal timmar per dag. Jovisst. Jag håller med till viss del, men är inte konsten något mer än ett jobb? Hör vi inte ofta också talas om aktiva författare, skådespelare och musiker i 80- eller till och med 90-årsåldern, långt efter att de hade kunnat pensionera sig? Hur ofta kan vi säga detsamma om andra yrkesgrupper?

Jag tror att det finns något annat än bara arbetsmoral i ryggmärgen på en driven konstnär. Kan det vara talang? – Hunger? Men många av dessa åldrade ikoner söker knappast mer uppmärksamhet och bekräftelse. Pengar brukar de ha så de klarar sig, men vad är det då? Inte ens den hårdaste arbetarmentalitet skulle kunna försvara arbete in i graven när det finns pensionssystem och så mycket annat att ägna sig åt på en fritid i ett välfärdssamhälle.

Igår besökte jag Aurora Classic Festival för att se Grand Final med pianisten Anna Fedorova och dirigenten Kurt Masur. Masur är en tysk dirigent född 1927 som numera sitter i rullstol. Hans händer darrar kraftigt och hans röst är svag, men leendet på hans läppar när han tackade orkestern kunde förmodligen inte ha suddats ut om han så hade legat i koma. Han dirigerade med hög precision orkestern till att genomföra Wagners Overture från Tännhauser på ett fantastiskt sätt. Det där gjorde han inte för att han var tvungen, hungrig eller på grund av sin arbetsmoral. Det var något annat.