Diss! Wilde, Oscar: Dorian Grays Porträtt

20150421_083604”Ja, en dag skulle skulle hans ansikte vissna och bli rynkigt, ögonen bli matta och färglösa, hans gestalt böjd och krokig. Läpparnas purpur och den gyllene glansen i hans hår skulle försvinna. Livet som skulle dana hans själ skulle förröda hans kropp.”

Visst handlar allt här om ett vackert utseende. Så vad har min ovilja att köpa hem blommor gemensamt med detta? En rädsla för allt som förstörs av tiden, en skräck för det dagliga och oundvikliga döendet? Dorian Gray vägrar att acceptera sin egen kropps förfall och botox är heller inte att tänka på såhär kring 1890-talet, men det som driver kunderna till plastikklinikerna idag är kanske i någon mån ett uns av den rädsla som driver Dorian Gray till att sälja sin själ för evig ungdom. Nu kan väl ingen anse att nervgift även dödar själen, bara möjligtvis delar av dess uttrycksmedel, men att… Kunna föreviga något. Evig kärlek, evig ungdom. – Vad är det nya nu? Evigt liv…?

Var var jag? Just det, Dorian Grays Porträtt. En sådan där man ”måste ha läst”. Tankarna ville hela tiden flyga iväg och det enda som fick mig att hänga kvar var språket och att få veta hur det slutade för Dorian (- det var lätt att räkna ut, men man vill försäkra sig om att ingenting oförutsett inträffar). Det här blir ingen sågning av texten som litterär prestation, tvärtom lektes det skickligt med språket och visst ströks en och annan formulering under, men jag gillade inte boken som helhet. Den fick mig bara att bli förbannad på varenda karaktär. Jag har inte läst hans andra verk och vet ingenting om honom som person och hans åsikter, men denna bok var enligt min mening:

1. Moralistisk. Den där förutsägbarheten hos karaktärernas förfall i och med syndens inträde irriterar mig något förskräckligt. Och i en typisk gammaldags anda (det kan vi inte klandra Wilde för) hänger av någon konstig anledning skönhet och gott uppförande ihop? Satir eller bara en produkt av sin tid? – Oklart.
2. Kvinnofientlig. Och kvinnorna ges ingen möjlighet att försvara sig utan gestaltas som de löjliga våp som herrarna beskriver dem som. Boys club kort och gott. Satir? Fortfarande högst oklart.
2. Antisemitisk. Den oskyldiga, underbara Dorian beskriver redan i början innan sitt moraliska förfall utan vidare ”en avskyvärd jude”. Ja detta kommer inte från den omtvistade Lord Henrys mun. ”Juden” tillskrivs hemska karaktärsdrag och berättarrösten tycks tycka det är hemskt viktigt att deklarera om någon är jude. Visst kanske det var mer åt det hållet på 1890-talet i mycket litteratur, men inte alla gamla texter uttrycker sig så och det gör det inte heller mindre osmakligt att det var vanligt då. Man undrar om det är ett dåligt skämt eller en enda lång satir över människors fördomar – Jag är dålig på att förstå sarkasm så rätta mig om jag har fel här.

Man må kanske kalla mig för moralist nu och sorry Wilde att du inte kan försvara dig, men här är stilen den charmerande Dorian själv medan innehållet är hans föråldrade porträtt. Wilde skriver själv att det viktigaste i konsten är formen och att konst inte kan vara moralisk, men det känns som att denna bok försöker lära mig en moralisk läxa, vilket jag också tror var syftet att göra det till en paradox, men det hela haltar på att det nu är andra saker än 1890 som man irriterar sig på. Den kastar ur sig spaltmeter av förnedrande saker om människor baserade på kön och religion och detta tar över läsupplevelsen och är bara störande.

Men det är min åsikt, kommentera gärna om du har en annan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s